brown bunny
written, directed and produced by vincent gallo. spontan kommentar: pallar man en till historia om de där miserabla männen som måste försvinna mot horisonten. om de där männen som måste kliva upp på den där motorcykeln, tända den där ciggen och bara dra mot solnedgången, utan att berätta varför. räckte det inte med beat-generationen?
bud clay drar mot horisonten.
storyn i korthet: bud clay tävlar på motorcykelbanan. kör en honda 250 i brunt guld. filmen beskriver hans 5 dagar långa resa genom amerika. under sin färd plockar han upp brudar. frågar om de vill följa med i hans svarta van. men så fort de givit sitt medgivande att haka dumpar han dem. anledning: han har bara en true love. daisy. henne har han förlorat och kan han inte glömma.
filmen är 70-tal. ändlösa klipp av asfaltsvägar och öken. himlar i technicolor. musik av melankoliskt akustiska gitarrer med nick drake-feeling. när jag såg den var jag beredd på patetik och vincent gallos egofixering - som lätt gör en spyfärdig. men konstigt nog tyckte jag om den. just avsaknandet av historia kändes oerhört befriande. klipp från dushkabinen. klipp från dinern. under den nästan två timmar långa filmen växlas nästan inga repliker. det är bara motljus. vita slätter, vita spröda solar i sönderbrutna pixlar mot det blå i himlen.
twisten, för det finns en twist, är lika banal och klichéartad som de alltför många tagningarna genom bilfönstret ut mot vägens ändlösa sträckning mot solnedgångarna. men även twistens platthet kändes befriande. nästan skön på ett fysiskt sätt. uträknade filmer - charlie kaufman är väl frontfiguren idag - känns så extremt konstruerade. historierna blir inte verkliga utan mer hårda matematiska ekvationer. de går ut i slutet. men känns inte levande. bara intellektuellt smarta. fan. sakernas tillstånd är mer som i brown bunny. en lång kliché, som man försöka estetisera och göra cool, utan att lyckas särskilt bra.
bud clay drar mot horisonten.
storyn i korthet: bud clay tävlar på motorcykelbanan. kör en honda 250 i brunt guld. filmen beskriver hans 5 dagar långa resa genom amerika. under sin färd plockar han upp brudar. frågar om de vill följa med i hans svarta van. men så fort de givit sitt medgivande att haka dumpar han dem. anledning: han har bara en true love. daisy. henne har han förlorat och kan han inte glömma.
filmen är 70-tal. ändlösa klipp av asfaltsvägar och öken. himlar i technicolor. musik av melankoliskt akustiska gitarrer med nick drake-feeling. när jag såg den var jag beredd på patetik och vincent gallos egofixering - som lätt gör en spyfärdig. men konstigt nog tyckte jag om den. just avsaknandet av historia kändes oerhört befriande. klipp från dushkabinen. klipp från dinern. under den nästan två timmar långa filmen växlas nästan inga repliker. det är bara motljus. vita slätter, vita spröda solar i sönderbrutna pixlar mot det blå i himlen.
twisten, för det finns en twist, är lika banal och klichéartad som de alltför många tagningarna genom bilfönstret ut mot vägens ändlösa sträckning mot solnedgångarna. men även twistens platthet kändes befriande. nästan skön på ett fysiskt sätt. uträknade filmer - charlie kaufman är väl frontfiguren idag - känns så extremt konstruerade. historierna blir inte verkliga utan mer hårda matematiska ekvationer. de går ut i slutet. men känns inte levande. bara intellektuellt smarta. fan. sakernas tillstånd är mer som i brown bunny. en lång kliché, som man försöka estetisera och göra cool, utan att lyckas särskilt bra.
