<body><script type="text/javascript"> function setAttributeOnload(object, attribute, val) { if(window.addEventListener) { window.addEventListener('load', function(){ object[attribute] = val; }, false); } else { window.attachEvent('onload', function(){ object[attribute] = val; }); } } </script> <div id="navbar-iframe-container"></div> <script type="text/javascript" src="https://apis.google.com/js/platform.js"></script> <script type="text/javascript"> gapi.load("gapi.iframes:gapi.iframes.style.bubble", function() { if (gapi.iframes && gapi.iframes.getContext) { gapi.iframes.getContext().openChild({ url: 'https://www.blogger.com/navbar/9319936?origin\x3dhttp://yvas.blogspot.com', where: document.getElementById("navbar-iframe-container"), id: "navbar-iframe" }); } }); </script>
index

 

 

 

 

 

tisdag, februari 22

rockjournalister

alltså. jag bryr mig varken om progg eller om hellströms nya skiva. men jag bryr mig om journalistik. därför mynnar seglarpojkens senaste skivsläpp endast ut i att jag är EXTREMT glad att jag inte håller på med nöjesjournalistik. anledningen är lätt att förstå - de hånglar med artisterna de ska granska och beter sig som svin. markus larssons recension i aftonbladet visar vad allt handlar om:
"Det är sent på natten, precis innan sista beställningen. Jag och Håkan Steen står i ett Dj-bås och rotar bland höga staplar med skivor för att hitta en låt som kan runda av kvällen innan stället stänger och avskedsfesten är över. Vår vän Per (Bjurman?) ska resa bort till New York på, såvitt vi förstår, obestämd tid. Han förtjänar ett sista dundrande crescendo."
pust. ett gäng rockrecensenter vid ett dj-bås. sista beställning. vilken rysare. bråk om skivor. alla ska visa vem som är den genuinaste skribenten genom att hitta den låt som BRINNER mest. fyfan. kalla kårar i hela kroppen när synen blir tydlig för mitt inre öga. alla ska visa att de minsann är outsiders. att vägen är deras hem. att de aldrig kommer att kunna slå sig till ro. måste åka till usa och äta ökensand. kolla in fortsättningen:
"Och när alla andra låtar förbrukats och tagit slut - när till och med "Born to run" och Perssons Packs "Tusen dagar härifrån" passerat förbi – finns det bara två alternativ kvar: "Känn ingen sorg för mig Göteborg" och "Ramlar".
herregud. till och med ”born to run”. perssons pack. lägg ner. kunde de inte dra igång "oalalala jag vill ha dig" med lundell för att verkligen bekänna färg. efter att ha slagit sina kloka rockskribenthuvuden ihop spelar de i alla fall hellströms gamla örhängen. och vad händer? jo:
”effekten är likadan som för snart fem år sedan. Den lilla församlingen framför dj-blåset förvandlas till propellrar, spiller öl, sjunger om arsenik och dans och flyger i luften."
jag litar definitivt inte på människor som spelar "born to run", snackar om sveriges rödaste hjärtan och spiller öl på varandra efter sista beställning. ge upp. sluta. ni är ett hot mot demokratin. människor som reser till usa och spelar perssons pack ska inte ha jobb på tidningar med många läsare. de här människorna ska inte forma de kollektiva medvetna genom att deras åsikter sprids i sveriges största tidningar.
jag litar inte på människor som refererar till "born to run". jag litar inte på rockjournalister som vägrar inse sin egen patetik. jag litar inte på pubbeglin som 2005 fortfarande tycker rockstjärnor är intressanta.