tehching hsieh/one year - performance

Först stängde han in sig i en bur i ett år. Sen tog han ett kort på sig själv varje timme under 365 dagar. Därefter band han ihop sig med sin vän med ett 2.5 meter långt rep.
Med extrema undersökningar av sitt eget liv går performancekonstnären Tehching Hsieh längre än någon annan i konstvärlden.

1996 klär den ryske konstnären Oleg Kuli av sig naken och förvandlar sig till hund under en utställning på Färgfabriken i Stockholm. Fastkedjad i sin hundkoja ger han sig på både besökare och andra konstnärers verk. Det hela skapade svallvågor i Sveriges medielandskapet. Kontroversiellt löd omdömet och kritikerkåren delades i två läger där den ena halvan var för och den andra mot. Dagen efter vernissaget försvann konstnären – han hade uppnått sitt syfte och skapat rubriker. Kvar på utställningen fanns bara en tom hundkoja.

I ljuset av den Taiwanfödde performancekonstnären Tehching Hsieh ter sig Oleg Kuliks hundlek inte mer än ett desperat försök att exponera sitt namn i en absurd konstvärld.
Redskapen Tehching Hsieh använder är varken medial provokation, porr eller annan typ av ytlig extremism. Istället handlar det om en personlig radikalitet - den där den egna existensen sätts på spel. Kompromisslösheten i hans performanceverk har gjort honom känd över hela världen. I Sverige är han tämligen okänd vilket är en stor skam. Internet har lyckligtvis gett honom ett större exponeringsutrymme och hans DVD ”One year performance, art documents 1978-2000” finns att beställa på hans webbplats.

Tehching Hsieh livsverk startas den 29 november 1978 då han låser in sig i en bur i sitt galleri. Under ett år lever han helt isolerad. Han varken pratar med någon annan, lyssnar på musik eller tar del av medierna. Föda får han genom att en assistent två eller tre gånger om dagen levererar en matbricka.

Utan kontakt med omvärlden. 1978-1979.

Att göra entydiga tolknig av ”The cage” är svårt och för att hitta nycklar till verket kan man leta i hans biografi. Efter att ha hoppat av en båt från Taiwan på 1970-talet levde Tehching Hsieh i Amerika i flera år som illegal invandrare. I artiklar har han beskrivit att isolationen han upplevde av att vara helt utestängd från en kultur låg bakom burprojektet. Buren synliggjorde den isolation som han kände i landet.
Men att nöja sig med en politiskt tolkning av verket går inte. Tehching Hseih performance är större och rymmer flera existentiella dimensioner som berör djupare. Mer handlar det om individens behov av sammanhang, vad människan är då hon är ensam och om det går att finna en punkt inne i sig själv som är unik och avskild från omvärlden.

Att Tehching Hsieh ville åt något underliggande i vår tillvaro och inte bara ägna sig åt systemkritik visar nästa projekt som var en uppgörelse med tiden. ”Time clock” döpte han verket till och även det var ett år långt.
Den 11 april 1980 riggar han en kamera och under året tar han bilder på sig själv varje timme. Om man slår ut det får man 8760 fototillfällen. Han missade bara 134. Självdisciplinen som krävs för att genomföra ett sådant projekt kan bara liknas vid en asketisk munk eller en autistisk galning.

Ett foto varje timme. 1980-1981

Åter lyckas han närma sig livets kärnpunkter i sin konst. Det är svårt att göra det abstrakta mätsystem som vi kallar tid mer konkret än så. Men projektet dog inte med att han slutade sin performance. På DVD:n har han sammanställt bilderna i en drygt sex minuter lång film vilket gör att verket har överlevt både tiden och sig självt. Dagarnas framfart märks i det komprimerade formatet enbart på håret som växer sig längre.

Vansinnesprojekten avslutas inte med ”Time clock” utan i sina två nästföljande verk tar han allt ett steg till. Färdriktning ändras - från att ha vänt sig inåt, vänder han sig utåt och konfronterar omvärlden med sina maniska undersökningsmetoder.
1981 börjar han ”Outdoor” som kan ses som en uppgörelse med det offentliga rummet. Under ett år tillåter han inte sig själv att vistas under tak. På DVD:n finns året dokumenterat i form av fotografier där han likt en besatt karaktär i en Paul Auster-roman stryker han runt i downtown New york trogen sitt hemliga och för omvärlden - oförståliga - uppdrag.

När året var slut var det offentliga rummet utforskat från gatunivå. Det betydde inte att han slappnade av, drog sig tillbaka och njöt av framgångarna i konstvärlden som han åtnjutit under årens lopp. I samband med att ”Outdoors” avslutades kom Tehching Hsieh i kontakt med konstnären Linda Montana. Tillsammans bestämde de sig för ta uti med tvåsamheten.
Den 4 juli 1983 band de två konstnärerna ihop sig med ett drygt 2.5 meter långt rep. Fastsurrade i varandra kunde de inte ens gå på toaletten eller hälla upp ett glas vatten utan att behöva kommunicera med varandra.

2.5 meter långt rep. 1983-1984

”The rope” var en inverterad version av ”The cage” då Tehching Hsieh levde helt ensam. Från att ha utforskat sin inre värld och det offentliga rummet blev The rope en laboration med den mellanmänskliga relationen. Genom att tvinga sig själv att interagera dygnets alla 24 timmar satte han symbiosen och drömmen om tvåsamhet och sammansmältande på prov. Att människan inte kan leva helt isolerad och hitta ett inre autentiskt jag, men inte heller helt sammanstråla i en enhet med sina medmänniskor blir synligt i och med de två projekten ”The cage” och ”The rope”.

Extrem performancekonst är inget nytt. Det är en tradition som sträcker sig från 1970-talet och framåt. Mycket av den präglas av en nästan rå machostil. Som exempel kan nämnas Chris Burden som lät sin vän skjuta honom i axeln med en 22-kalibrigt gevär. Men Tehching Hsieh klarar sig undan sensationslystenheten i och med att han aldrig vänder sig utåt utan hela tiden fokuserar sina verk runt sin egen upplevelse. Att han tar sig förbi det teatrala och spektakulära är tydligt i hans sista projekt. I det avtäcker han nämligen med små och subtila medel själva Konsten.

I mastodontprojekt Earth gör Tehching Hsieh upp med hela konstindustrin samtidigt som han dekonstruerar sina egna ettårsverk. Earth är ett antiverk som tar 13 år att genomföra. Vad han gör under de här åren är inte helt glasklart. Det finns bara sporadisk dokumentation i form av bilder, anteckningar och fotografier. Men den första januari 2000 är han klar. Han har då fyra ord att visa upp för omvärlden: ”I kept myself alive”.
Överleva var det han hade sysslat med under det tretton år långa projektet.

I ljuset av det verket får de fem ettårsprojekten sin betydelse. Det handlade om att leva och förstå de olika dimensioner som vi bär i vår existens. Genom att utforska isolation (The cage), tid (Time clock), offentliga rum (Outdoors) och mellanmänskliga relationer (The rope) närmade han sig livets kärnpunkter. Efter att de djupdykningarna i existensen var klara fanns det bara en sak att göra – leva. Navigera genom den absurda vardagens kaotiska labyrint.
Från att ha varit en av tidens mest extrema och radikala konstnär återvände han till de dödliga människorna och visade att konst handlar om det vi alla kämpar med varje dag på arbetet, i kön till mattaffären och när väckarklockan ringer 06.00 på morgonen – nämligen att överleva. Den som vill uppleva enkelheten genom det extrema borde klicka in på hans webbsida och tacka tekniken som gör det möjligt att uppleva hans performancekonst även efter att verken avslutats.