böcker och minnen

för drygt fem år sedan lämnade stockholm. nu är jag tillbaka. i veckan gick jag igenom vinden och hittade alla mina gamla böcker. det var en märklig känsla. fyra flyttkartonger av minnen. det var vidrigt. läskig. som fan.

när jag flyttade från stockholm ville jag inte ha med mig några prylar. inga böcker, eller möbler, utöver det jag verkligen behövde. (jag var inne på psykologiska experiment på den tiden. hade någon sorts vansinnig idé om att jag inte ville att böcker, kläder och skivor skulle forma min så kallade identitet. jag ville vet vem jag var om man tog bort alla åsiktslager, alla smaklager och alla friendslager. naivt, i know. men vafan det var länge sedan.)

utöver lite köksprylar tog jag med fem böcker:

* martin enckell: där kärleken är en dunkel och förödande företeelse. (bladerunnerpoesi)
* ibn arabi: en minnesbok. (en bok om en av sufismens stora)
* walt whitman: Leaves of grass. (urpoesi)
* nick cave: And the ass saw the angel. (besatt roman)
* kristian lundberg: ett torn högre än jag själv. (morgonpoesi)

nu är jag tillbaka och de där bokkartongerna skrämde mig på ett oförklarligt sätt. att resa innebär att man är i rörelse. man färdas, upptäcker nya saker, bryter ihop på nya platser, lär känna nya människor, får nya jobb som man hatar och tycker om. men nu är jag tillbaka där jag en gång började. stockholm. das capital. och att titta ner i de där bokkartongerna gjorde mig rädd. det var som en stenhård konfrontation med mitt förflutna. när jag tog upp dem och bläddrade i dem kom jag ihåg exakt när jag läst dem och vad som hände inuti mig när jag läste dem.

böcker har en märklig kraft, på något oförklarligt sätt påverkar deras blotta närvaro mig. jag är rädd för böcker. livrädd för vad de för med mitt medvetande. rädd för de minnen som de framkallar. därför lät jag alla ligga kvar på vinden. jag behöver något annat nu. inget nytt, men något annorlunda.

men jag kunde inte låta allt ligga. fem titlar av poeten kristian lundberg tog jag med ner i lägenheten. jag vill återuppleva det som hände med mig när jag upptäckte hans klockanfempåmorgonen-poesi. stillheten och allvaret i hans texter. hur han snuddar det där magiska i morgonen innan hela helvetesmaskineriet brakar lös. den när märkliga känslan av nåd som ibland infinner sig innan vardagen tar vid med sina vidrigheter.

de andra böckerna lät jag ligga. det som var viktigt i de gamla böckerna kommer jag ihåg. jag inbillar mig att böckerna bokstäverna orden ringer som en svag ton i hela min kropp, i allt det jag tänker och gör.