dj tiga och visioner

i veckan har h. varit på besök. han liksom gjorde en av sina blixvisiter. damp ner från århus, eller cuba eller var han han nu kom ifrån. stannade ett tag och försvann. det var skönt. alltid good shit att träffa gamla malmöcrewet. h. får en att utmana sina egna begräsningar. under de senaste åren har han brutit upp sitt seende. blicken börjar bli visionär. genomskådande. borrar sig förbi låsningar. ser potential. det är skönt. han kommer att bli en fin kaospilot.

bästa kvällen var när dj tiga spelade på grodan. jävlar. en av de bästa spelningar jag varit på. han bara stod där och levererade. i typ fyra timmar. märkliga remixar där duran duran flöt in i eurythmics. fattar inte hur han kunde hålla så hög nivå så länge. och han körde inga billiga knep. inga rejvtechnocrescendon. han bara malde på, några små breaks här och där med noisiga ljudmattor, eller nått synthackord som ringde ut, annars - beats som om världen skulle gå sönder, krackelera, falla sönder i sina beståndsdelar, vilken sekund som helst.

inom litteraturträsket ställer aase bergs veckans fråga. i expressen skriver hon om mankells nya bok:

"Det är något märkligt med samtidsdeppiga kriminalromaner, i synnerhet Henning Mankells. Varför förändrar de så sällan sina läsare på djupet, trots att de har det sorgligaste ämnet som finns: människor som dör och dödar i en genomrutten värld?"

den som vill åt det hon saknar i samtidsdeckarna ska leta upp hennes poesi. i dag!