norbergfestivalen / tält sökes

jag är i princip emot festivaler. lera, tält och en massa slabb. fulla idioter och folk som inte kan bete sig. men nu verkar det som om det blir norbergfestivalen i helgen. problemet är att jag behöver ett tält. någon som har ett att låna ut eller vet var man kan hyra ett?

the sky is changing

- varför gråter du?
- därför att himlen är blå. därför att himlen är blå.

shoot the piano player

jag gillar verkligen böcker. varför? jo. helt enkelt därför att det är svårare att bli berörd av dem än till exempel top model eller någon annan skön dokusåpa där känsloupplevelernas levereras på silverfat. de kräver liksom mental ansträngning. och det tycker jag om.

(... apropå dokusåpor. nu kommer jag ihåg mig favorit all times. det var den om den där transvestiten. jag kommer inte ihåg vad hon hette men jag har aldrig varit med om något sorgligare. något mer hemskt och skrämmande. fyfan vad deltagarna var vidriga. fyfan vad programmakarna var äckliga. först bara bygger de hela programmet på henne. på att hon är annorlunda. på att hon kommer att chocka medelklassen när hon avslöjar för deltagarna att hon är en han. de låter henne ha the leading roll - bara för att avrätta henne hårt och brutalt i sista programmet.

den slutscenen. den slutscenen, mina vänner, går inte av för hackor. den halshuggningen var bland de värsta jag sett. i sista utslagningen berättar hon att hon är en han för den snubbe som hon valt. killen blir så jävla chockad. (det är väl för fan inte så konstigt. hon har ju ljugit för honom. klart han blir arg). men sen zommar de in alla de andra deltagarna. hur de bara står där som äckliga birakillar och skrattar ut henne. hur de bara hånar henne och är überjävliga.

och man ser att hon går sönder. hur hon bara krackelerar inuti, hur allt bara rämnar. men hon är så jävla stark att hon håller masken och bara tar allting - deltagarnas skratt. producenternas förnöjda leenden. tevetittarnas sättahjärtatihaölsgruppenchock (som var poängen med hela showen).

och sen. och sen lite senare i programmet berättar hon att hon är van. att hon är van vid att bli avvisad när folk får reda på hennes riktiga jag. att hon är en kille som ser ut som en tjej. jävlar. vilken psykologisk rysare. vilken horror. jag hoppas verkligen att hon fick massor av modellkontrakt efteråt och en fin lover som fattade hennes grej. fyfan. jag blir typ skakis nu när jag tänker på hur mycket av vardagens ondska som kom fram i den där slutscenen...)

men det var inte det jag skulle säga. jag skulle säga att jag tycker om böcker. jag tycker om att läsa. anledning - man kan inte bara sätta sig ner och passivt ta emot informationen i dem. böcker är inte som småputtriga dokusåpor där allt är färdigtuggat. där njutbara känsloupplevelser levereras på silverfat. man måste vara aktiv själv. ni vet, typ tänka. nu plöjer jag mästaren och margarita. vilken underbar bok. fattar inte hur jag kunde missa den under den obligatoriska rysslandslitteraturfasen vid typ 17 års ålder!

berlin 3 / the hacker och 05.00

jag hade hört att the hacker hade gått ner sig. att han hade försvunnit efter sin peak runt 2001. men det stämde inte. enligt en tysk spelade han i creutzberg på fredagen. jag och s. gick dit. och plötsligt bara materialiserades han på scenen. plötsligt stod han bara där i svart collegetröja och körde. men beatsen var för köttiga för att riktigt falla mig i smaken. inte alls så rena och nasa-strama som på de tidiga släppen.

the hacker och miss kittin i cruetzberg.

vid 02.00 klev miss kittin på. det var bättre. hon bara körde så som jag tänkte att hon skulle. rent. kirurgiskt. jag ville höra hennes remix av zombie nations kernkraft 400. det fick jag inte. istället öl och dans.

vid 04.00 gick jag och s. därifrån. då öppnade sig himlen. regnet bara föll hårt och hamrande. jag vet inte varför. men plötsligt vi började bråka. vi bara gick där i ösregnet. tysta för att vänta ut irritationen som uppstått. vilse på berlins gator. frågade en brevbärare var fan vi var någonstans och vart vi skulle. brevbäraren visste inte. så vi fortsatte. dyblöta.

på ett underligt sätt minns jag det som en fin promenad. att vi gick där. tysta. bredvid varandra. genom gator översvämmade av regn. att vi kom fram till vandrarhemmet runt 05.00 och la oss för att sova. att vi sen vaknade en halvtimme senare (fortfarande fulla) och pallrade oss till bussen, som gick 07.30 mot malmö. trots bråket minns jag det som en fin promenad genom berlins ösregn. den var fin därför att den påminde mig att jag vill dela även dåliga stunder, inte bara de bra och lyckliga.

berlin och breakdowns

har nu landat i malmö efter fyra dagar i berlin. tyskarna är galna. inne på klubben:

- what time do you close.
- seven.

är typ fortfarande sliten. men det var jäjä så allt är frid och fröjd. när jag fått ordning på mig själv så kommer lite bilder och texter från kafeer, klubbar. (fan det är en märklig stad. i vissa stadsdelar har den kreativa klassen tagit över helt. de sitter i vintagesoffor och snackar om olika konstprojekt dagarna i ända).

har inte kollat bloggen på en vecka. var övertygad om att jag skulle fått lite sköna breakdownhistorier från journalistvikarier efter mitt lasinlägg. men nej. det var nästan tomt på kommentarer. så kom igen. feed me with your angst. jag vill höra om lite kraschlandningar och paniknojjor från andra vikariehundar. det går ju att vara anonym!

utlasad, inte uträknad

fan jag borde ju vara ett psykvrak vid det här laget. varför det? jo, de senaste fyra åren har jag försörjt mig som nyhetsjournalist, reportageskribent, kriminalreporter, krönikör, nöjesjournalist. nu senast på sydsvenskan i malmö. inga lätta prylar för de som inte har nerver av japanskt kirurgstål.

i maj blev jag utlasad. det betydde att jag ännu en gång kastades ut i ovissheten om min framtid. oinvigda tror jag har ganska dålig koll på vilka förhållanden man arbetar under som journalist, hur man sliter och hur man bryts ner till en ångesttant som bara vill knapra stesolid och kolla på såpoperor. de första åren är man vikarie och det betyder att man har anställningar som vara mellan två veckor och fyra månader, vilket vem som helst förstår är EXTREMT påfrestande på den psykiska hälsan.

de första åren i vikariekarusellen går allt bra. (man vill ju förändra världen världen. liksom bara göra så att allt blir lite bättre). man älskar jobbet och älskar att se sitt NAMN i tidningen. men efter ett par år tar det där slut. då rasar golvet. det liksom bara försvinner. en dag - bara borta.

här är några reallife-exempel på tillfällen då man (vi vikarier) bryter ihop (i tysthet) på toaletten på jobbet:

* när de fasta gnäller om hur viktigt det är för arbetsmiljön att kunna sätta upp bilder på familjen vid sitt skrivbord. (fan jag har ju inte ens en arbetsplats).
* när de fasta planerar semester. (fan, jag har inte haft en riktig semester på fyra år. klart jag har varit ledig, men att vara arbetslös mellan vikariat är inte semester. det är ren och skär psykosångest).
* när de fasta planerar konferenser och vidareutbildning. (fan, själv vidareutbildar man sig genom psyksnack med andra vikarier samtidigt som man dricker kopiösa mängder öl på krogen. något som dessutom är det dyrt. ingen arbetsgivare som betalar de utbildningssamtalen inte).

sättet som medievärlden profiterar på journalistvikarier är beyond min fattningsförmåga. ingen annan bransch tillämpar las-regeln på det här sättet. jag förstår faktiskt inte hur chefer kan titta sig själva i ögonen samtidigt som de bränner ut journalister på löpande band. skulle de här problemet finnas i andra branscher skulle det skrivas SKANDALARTIKLAR (och tidningarnas chefredaktörer skulle ondgöra sig och moralisera på morgonmöterna. kanske även prata om pressens viktiga roll att föra de svagas talan och lyfta upp arbetsmiljön på dagordningen och därmed sätta press på ansvariga och skapa en förändring). men på grund av att ingen - förutom journalisten - granskar arbetsförhållandena inom medievärlden ser förändringen ut att vara väldigt avlägsen.

so, nu i sommar var det fyra år sedan jag gick ut min ubildning. jag har tagit en timeout (som nån sorts totalpretantiös agneta sjödin eller mona sahlin!) och tänkte använda jubileumet till att tacka alla hela jävla journalistbranschen:

* tack för all obetald övertid som jag fått ge, utan att få piss tillbaka.
* tack för att jag fått bryta ihop så många gånger, enbart på grund av ovissheten om min framtid.
* tack för alla sömnlösa nätter.
* tack för att man väntar till sista anställningsdagen innan ni förlänger vikariat. ( så att man verkligen hinner paniknojja).
* tack för att alltid känt mig som om jag hängt på en skör tråd.
* tack för att jag en gång blev så stressad att jag var tvungen att åka till akuten. (jag var helt övertygad om att jag skulle dö. hjärtat slog så jävla fort och hårt. men världens SNÄLLASTE sköterska sa att det inte var något fel på hjärtat, jag var tydligen bara lite stressad).
* tack för att en redaktionschef en gång sa till mig: "säg nu inte ja till att jobba på lördag för att du är vikarie. säg ja eller nej beroende på om du kan eller inte." (av någon anledning brukar jag ofta tänka på den situationen. tag tycker den var väldigt fin, på något märkligt sätt).
* tack för att alla tunga beslut – skaffa barn, bostad och socialt liv en en stad – hela tiden skjuts upp eftersom man måste flytta dit jobben finns.
* tack för att all ledig tig går ut att planera panikkrisplaner för framtiden - och inte bra artiklar.

så, efter all den här skiten borde man var uträknad. golvad. utbränd och psykiskt misshandlad bortom möjlighet till rekreation. ( svar 1. ja: jag drömmer ofta om att få vara på ett sånt där vilohem vid en sjö där folk med svaga nerver kan sitta i en rullstol, med filt över benen och mata fåglarna). svar 2. nej, jag är inte uträknad. det är storstilade planer på gång. so. watch out. ännu har ni inte lyckats döda tobias. ännu finns det lite liv kvar. och det ska INTE gå ut på att odla odla psykos, bitterhet och konspirationsteorier!

och sommaren och stockholm

och helgen. och fan. och s. var ledig så vi kunde göra vad vi ville. och det var bra. och det var bra som fan. och ut på fredagen. och det var sol. och vi var i stockholm. och det var fint. och det var fint som fan. och människorna var vackra. glittrade. och vi gick och drack en öl på carmen. ja, carmen utan rök. instängt och klaustrofobiskt men ändå fint. billigt. och det var bra. vi drack två öl och jag kände mig snygg. och s. var snygg som fan sitt svarta hår och sin röda tröja. magnetisk. och sen drog vi vidare och träffade lite folk på pet sounds bar. och det var bra. det var fint. de spelade gammal oldschoolindie. och jag ville höra saint etienne. svävande och sommarmolnslätta melodier. lätta melodier av sommarmelankoli. och jag fick det. och sången värmde. och sen ut i en ljus stockholmskväll. och sen taxi. till metropolis. och ja jag är för gammal för att gå dit. men vafan. det var ju sommar och musiken var bra. som ett soundrack till ett minne man aldrig upplevt. och vi drack mer öl. och vi rökte cigg på uteavdelningen. och vi dansade. och vi dansade till eurosport:

"lets dance, and tell noone about tonight."

skräcken

har precis varit hos frisören. alltid en mardröm. alltid. men nu ser jag käck och trevlig ut igen! perfekt tillstånd att ta mig igenom andrzej tichýs apokalypsroman sex liter luft.