sand, sea, sun

det var väl inte så farligt. gran canaria över jul. jag behövde det -
den kolonialiserade turismen.
avbrottet från verkligheten.

jag behövde det -
bara ligga på strand i ljus.
bara flyta runt i salt svalt vatten.

plötsligt en reva i allt det ljusa. kvinnan springer barfota över playan. hennes steg är tunga och hälarna slår hårt i marken. ljudet ekar mellan solstolsraderna.
när hon ser mig stannar hon och börjar prata på svenska.
paniken brinner i ansiktet:

- har du sett x?
- nej, vem är det?
- han är lång, om du ser honom säg åt honom att springa tillbaka till hotellen.
- okej. men jag vet inte vem det är.
- säg bara åt honom att hans dotter precis har drunknat i poolen.

kvinnan liksom krampar i hela ansiktet. hennes blick är låst i någon obestämbart bortom mitt huvud. utan att invänta någon svar från mig springer hon tillbaks. jag springer ner på playan. frågar några tyskar som spelar beachtennis om det sett en svensk man.