eftermiddag

kan inte. känslan går inte att beskriva. sitter här, gao an lu. shanghai. jag har arbetat bra. 7 timmar nästan utan rast. jag har precis passerat 100-sidor gränsen i ett diffust skrivprojekt. om det står eller faller spelar ingen roll. jag har arbetat bra. jag är tömd och fylld på samma gång.

jag städar undan. fäller ihop datorn. går med kaffeglaset till diskhon. diskar. ställer boken som muser vilar på i den lilla bokhyllan på väggen. rullar ihop sladden till hörlurarna. hänger dem på stolsryggen.

jag slår upp fönstret. det är en tung fukt som möter mig. och det är den här utsikten jag inte kan beskriva. den där jävla utsikten som jag inte kan greppa. ibland måste jag liksom titta bort. kan inte ta in allt som pågår utanför fönstret. skyskraporna. ljusen. stjärnorna. himlen. ljuden från gatan. bilarna. sirenerna. nudelstånden. allt det jävulska i hela jävla tillvaron. det är som den där filmen som du aldrig kommer att uppleva. shanghai utrullad som en stor filmduk utanför mitt fönster

s. kommer snart och vi ska laga mat. tofu, ris och lite wokade grönsaker. något enkelt. inget komplicerat. det kommer att bli en fin måltid.

jag står i fönstret med den här känslan som jag inte kan förklara. hur allt är så fruktansvärt nära. hur allt avstånd har försvunnit och allt runtomkring mig, ljusen, det blåa, det röda, det gula bara går in i mig. bara flyter innanför mitt skin. som om jag förlorat min gräns och uppgått i ljudet från bilarna, i ljudet från den bedövande himlen, i ljudet från skyskraporna - i den här usitken som jag inte kan förklara eller förstå.

och mitt i allt detta,
mitt i denna närvo,
i känslan av att allt hänger ihop
mitt i allt detta

känslan -

av
att
allt
detta
kommer
att
tas
ifrån
mig.